Maggie ♥

hej.
jag ville bara påminna dig om alla minnen vi har ihop. om alla
gånger vi skrattat, gråtit, pratat och lyssnat. om hur vi väckte
alla sinnen hos varann. och om hur vi berörde varann, utan att
faktiskt röra vid varann.

du och jag är på avstånd nu.
du är tillräckligt nära för att jag ska kunna se dig, men alldeles
för långt bort för att jag ska kunna känna dig. vi fungerar nog
som allra bäst på avstånd ändå.

det här skulle bli ett brev till-någon-jag-älskar-men-är-besviken-på
men det blev så mycket mer, det är inte ord som kommer från mina
tagenter, det är känslor. känslor som jag skrek i ditt öra, men som
du ändå aldrig hörde.

du har din flicka nu och jag har min kille,
och jag har verkligen fallit för honom och jag vågar nog påstå att jag
är lycklig men det hindrar inte dig från att dyka upp bland mina tankar
då och då.

du är nog den enda som kan se hur jag mår.
inte för du kollar så ofta men när du väl kollar så ser du,
du är fortfarande en av de få som kan få mig att gråta.

vi sökte nog tröst hos varann.
vi försökte fylla tomrummet efter det vi aldrig haft och förlorat,
det låter sjukt för andra, men fullkomligt normalt för oss två.

dina ögon brände märken i mina och jag tror han ser det.
jag vet att han ser det, jag ser hur han försöker att bli som dig och
det är felfelfel av mig att jämföra honom med dig, men det kan inte
hjälpas.

ibland försöker jag fånga din blick,
och försöker läsa av känslor. tänker du
någonsin på mig, minns du ens mig?

dina ögon fick mig att gråta och hans
får mig att le, men jag saknar dig.

jag saknar dig.