för i de mörkaste av utrymmen.
Jag hade börjat tro att allt du gjort, var spöken i mitt huvud, inte svek! Jag tänkte att som man bäddar får man ligga. Kan jag ha nåt och göra med att du inte vill hålla mig.Och som om längtan inte längre fanns ,Försöker leva livet som förut. Jag tänkte och alla som jag möter här omkring har bara goda ord om dig. Men ingen ser vad jag ser.
Aldrig mer va vad du sa till mig, Lovar bättring och mitt hjärta viker sig! Aldrig mer blev som ett ord för mig. Jag tar min sans till ro och jag förlåter dig aldrig mer!
Jag låter tiden ta mig framåt och jag blundar för din ångest, dina svek. Jag tänkte för i de mörkaste av utrymmen. Ser jag åter ljus igen, Jag vet jag måste lämna dig!
Men om vi hittade tillbaka ,kan jag då förlåta dig och alla vänner som jag saknat. De säger att det ordnar sig men ingen vet hur du har behandlat mig!
Aldrig mer va vad du sa till mig, Lovar bättring och mitt hjärta viker sig! Aldrig mer blev som ett ord för mig. Jag tar min sans till ro och jag förlåter dig aldrig mer!
Jag låter tiden ta mig framåt och jag blundar för din ångest, dina svek. Jag tänkte för i de mörkaste av utrymmen. Ser jag åter ljus igen, Jag vet jag måste lämna dig!
Men om vi hittade tillbaka ,kan jag då förlåta dig och alla vänner som jag saknat. De säger att det ordnar sig men ingen vet hur du har behandlat mig!
Kommentarer
Trackback
